I början på september åkte Karin Lonaeus från det Nationella Kansliet på studieresa, anordnad av Helse Sør-Øst & Sykehuspartner, till Centralamerika. Syftet med resan var att besöka leverantörer för att diskutera socialt ansvar. 3 fabriker besöktes under resan; två i norra Mexiko och en i Dominikanska republiken.

Det nationella kansliet har sedan 2015 ett samverkansavtal med Helse Sør-Øst som syftar till att dela information kring frågor som rör hållbar upphandling, hållbarhetskrav och uppföljning. Under många år har Asien varit fokus för granskning när det kommer till socialt och miljömässigt ansvar i produktion, men det är viktigt att vi inte därigenom förbiser andra geografiska områden där tillverkning sker. I Centralamerika sker bland annat produktion av suturer, operationstextilier, staplers och andraoperationsartiklar som levereras till Sveriges landsting och regioner.

Mexiko

Resan började i Ciudad Juarez i Mexiko precis vid gränsen till El Paso (USA), i staden som fram till för något år sedan ansågs vara en av de farligaste i världen. Staden är ett för landet viktigt industriområde och har ett stort antal industriparker med så kallade ”Maquiladoras”, eller ”Maquilas”. En Maquiladora är en tillverkningsfabrik som importerar och sammansätter tullfria komponenter för export. Tack vare skattelättnader för denna typ av verksamhet kan fabriksägare dra fördel av billigare arbetskraft utan extra kostnader för export/import. Företaget betalar endast skatt för det adderade värdet på produkter, det vill säga värdet på den sammansatta produkten minus den totala kostnaden för de importerade komponenterna. Kravet är att den färdiga produkten exporteras tillbaka till ursprungslandet. Majoriteten av alla Maquiladoras ägs och drivs av mexikanska, asiatiska eller amerikanska bolag. Detta infördes, i samband med att NAFTA trädde i kraft, för att minska arbetskraftsutvandringen och öka sysselsättningsgraden i Mexiko. Som en följd av detta har ett stort tillverkningskluster skapats i Juarez på gränsen mellan USA och Mexiko. Minimilönen i Mexiko är låg, 73 pesos om dagen (cirka 40 SEK) och inte tillräcklig för att kunna leva ett drägligt liv. Levnadslönen beräknas uppgå till 3-4 gånger minimilönen.  Levnadslön är därför en central fråga när det kommer till arbetares rättigheter, liksom rätten att organisera sig fackligt.   Rätten att organisera sig fackligt är inskriven i konstitutionen. Cirka 16 procent av den totala arbetskraften var fackligt ansluten år 2006, men sedan dess har anslutningsgraden sjunkit. Den mexikanska fackföreningsrörelsens legitimitet och effektivitet har alltmer kommit att ifrågasättas. Flera av de dominerande fackföreningarna anklagas för korruption och bristande interndemokrati och representativitet. Brott som begås av fackföreningar utreds sällan.   I en av fabrikerna som besöktes i Juarez betalades arbetarna 3 gånger minimilönen och de anställda var fackligt ansluta. Dessutom var arbetsgivaren generös med förmåner såsom gratis måltider, medarbetarutveckling, samt bland annat stöd för både anställda och deras familjer. Anläggningen var välskött och brand- och arbetarskyddsåtgärder hade vidtagits. Även den andra fabriken som vi besökte var välskött, även om vi här kunde identifiera fler områden för förbättringar. Fabriken betalade sina arbetare 50 % över minimilönen, men var även de generösa med förmåner såsom gratis måltider och medarbetarstöd- och utveckling. Däremot var medarbetarna i denna fabrik inte fackligt anslutna. Under dagen fördes dialog om fördelarna med fackligt anslutna medarbetare. Personalomsättningen var betydligt högre i denna fabrik än i den där medarbetarna var fackligt anslutna.

Dominikanska Republiken

I Dominikanska republiken är den huvudsakliga risken barn- och tvångsarbete bland haitiska migrantarbetare. Papperslösa haitier inom byggnadsindustrin och jordbruket arbetar under svåra förhållanden. Barnarbete är ett särskilt allvarligt problem, främst bland barn med haitisk bakgrund. Många barn arbetar inom den informella sektorn och sexuell exploatering av barn utgör ett problem, särskilt på turistorterna.  
I den fabrik vi besökte var färre än 5 % migrantarbetare, vilket har att göra med att migrantarbetare inte är lika vanligt inom tillverkningsindustrin som inom jordbruket. 
Fabriken betalade sina arbetare enligt ”industry average”, och lönerna låg strax över gränsen för minimilön.  Man gav även här gott om förmåner till sina anställda. Minimilönen ligger på DOP 8311 per månad, vilket motsvarar ungefär 1560 SEK. Det finns begränsat med information om vad levnadskostnaderna är i Dominikanska Republiken, men en uppskattning är att levnadslönen ligger på cirka 2-3 gånger minimilönen. Fabriken samarbetade inte med några fackförbund; fackförbund hör heller inte till vanligheterna i Dominikanska Republiken. Alla arbetstagare, förutom militären och polisen, har rätt att bilda fackföreningar.

 

 

Karin Lonaeus
Skrivet av: Karin Lonaeus
Om författaren
Karin Lonaeus arbetar som hållbarhetsstrateg i landstingens och regionernas nationella kansliet för hållbar upphandling.

bloggen logo

Bloggarkiv